På Arbis får lärare odla sina passioner

Ett fint kollegium, engagerade studerande och ett flexibelt jobb lockade timläraren Jenny Kajanus till Arbis för nästan tjugo år sedan. Det är också allt detta som håller henne kvar.

När jag frågar Jenny Kajanus hur länge hon jobbat som timlärare i svenska och spanska på Arbis beskriver hon sig nästan som en möbel i huset. I verkligheten har hon varit lärare på Arbis i arton år.

Timlärarjobbet på Arbis passade perfekt ihop med hennes vardag.

– Jag hade fyra småbarn och kunde inte ta emot ett heltidsjobb. Att börja på deltid kändes som ett bra alternativ, berättar Kajanus.

Snabbt insåg hon att hon trivdes i huset och valde att stanna.

– Jag fastnade för att det är så fritt och flexibelt.

Att Kajanus, precis som många andra lärare på Arbis, väljer att stanna länge på sin post är enligt henne beskrivande för atmosfären.

– Det är Arbisandan, vi har ett fint kollegium och kollegorna förgyller min vardag. Det är en lyx att få arbeta på ett ställe där de inte finns spänningar i luften, jag känner enbart stöd från alla, säger hon.

Frihet i lektionsplaneringen

Timlärarens val av undervisningsämnen har logiska förklaringar. Svenskan kommer från studierna i nordiska språk och efter studenten åkte Jenny Kajanus till Spanien för att studera spanska.

– Spanskan och svenskan har varit mina passioner hela livet och en orsak att jag trivs på Arbis är att man får odla sina passioner här, säger Kajanus.

Hon lyfter också fram att utbildningen inte är lika prestationsinriktad som i skolan. Alla måste nödvändigtvis inte prestera på samma nivå utan var och en kan fokusera på sina individuella mål.

Hon uppskattar också att få jobba med det hon är utbildad till i stället för att föra ett ständigt papperskrig.

– Det talas mycket om att anställda inom utbildningen och vården upplever etisk stress när det finns mycket administrativa uppgifter som ska skötas, vilket leder till att man inte har tillräckligt med tid för sina kärnuppgifter.

Som timlärare på Arbis slipper Kajanus det administrativa och får i stället dyka in i det hon verkligen brinner för.

– Få lärarmöten och nästan ingen rapportering. Det är bara mitt ämne och jag.

Hon har också stor frihet i att bestämma innehållet för sina lektioner eftersom det på Arbis inte är lika strikt med läroplanen som i skolan.

– Om det kommer upp en intressant fråga kan jag modifiera min plan och gå in på ett sidospår, berättar Kajanus.

Förändrar världen på ett mikroplan

Under nästan tjugo år på Arbis har Jenny Kajanus lärt känna många studerande och kollegor – och det är just människorna som är det viktiga i det dagliga arbetet.

– På våren kommer studenterna ofta och frågar om kurserna fortsätter under hösten, berättar Kajanus.

Speciellt under pandemin insåg hon hur viktigt Arbis är. Många satt isolerade hemma och träffarna på Teams blev en klen tröst.

– Jag undervisar också invandrare i svenska. En del av dem har nödvändigtvis inte familj i Finland och Arbis har blivit ett viktigt sammanhang för dem, säger Kajanus.

Så fort som Arbis kunde öppna dörrarna efter pandemin märkte Kajanus hur glada alla var över att få se varandra igen.

– När jag var ung ville jag förändra världen. Det har jag kanske inte gjort, men som Arbislärare kan jag förändra världen på ett mikroplan. Jag kan skapa gemenskap, trygga rum och väcka intresse för nya saker, säger hon.

Kajanus uppskattar också att få undervisa vuxna – kursdeltagarna har varit allt mellan arton och nittio år.

– Det är roligt att jag inte alltid har mest erfarenhet i klassrummet. Jag kanske vet mest om språket i fråga, men kursdeltagarna har kunskaper och erfarenheter som inte jag har och jag lär mig mycket av dem.

Lärarjobbet är inte någon envägskommunikation, utan Jenny Kajanus upplever att hon själv också får mycket ut av interaktionen med studerandena.

– Jag kan vara trött när jag kommer till jobbet men jag får alltid energi här.

Text: Michaela von Kügelgen